Min glass håller på att ta slut. Jag lovade en vän att äta glass istället för att skära mig och nu håller den håller på att ta slut. Det är lugnande att skära, väldigt effektivt, men åh så beroendeframkallande. Startar man inte saknar man det inte, ungefär som droger kan jag tänka mig. Jag känner två personer som skärt sig själv; en kille med borderline, bipolär och ADHD och en gothtjej utan diagnos. Det är vanligare att tjejer skär sig, men killar gör det också. Jag tror att en stor del av killars självskadebeteenden går under rubriker som supa och slåss, på samma sätt som sexmissbruk. Att lugna sig, att förflytta smärtan från huvudet till ett konkret sår på armen, eller för att straffa sig själv. För min del handlar det primärt om att få frid i själen. Att slippa den där sexfiliga motorvägen i huvudet jämt, den har antipsykotika hjälpt mycket med.
Jag tycker det är synd att skadan läker, för då måste jag göra nya rispor, allt för att den stramande svidande känslan skall stanna kvar och för att jag skall se att jag är skadad, en faktisk skada, istället för den diffusa i huvudet som lika gärna skulle vara inbillning, något jag inte har bevis för. Självskadorna blir beviset för att jag mår psykiskt dåligt. Alla kan se det, ingen kommer då och säger att "alla mår vi väl dåligt då och då" som de gör annars. Det är en nivåskillnad. Nu hoppas jag bara att jag får mina antidepressiva så jag kan få må bättre.
Har hittat din blogg, kul att läsa fast tråkigt att du självskadar igen. :-( Kanske dags att skaffa hem mer glass? ;-) Jag skar mig också lite under en period när jag var i 25-årsåldern. Lite för att få en paus från den psykiska smärtan, eftersom den fysiska smärtan då tar överhanden. Men jag var rädd att få ärr, så jag övergick snabbt till andra självskadanden istället och drogade mig ifrån den psykiska smärtan genom tablettmissbruk. När jag närmade mig 30 försvann behovet av att självskada mer och mer och man hittade andra sätt att hantera ångesten och depressionen på istället. Hoppas att du också kommer på andra sätt så småningom!
SvaraRaderaKram!
/Heliora
Jag skar mig av ren impuls med en kökskniv jag hade till hands vid en fruktansvärd dödsångestattack i en hypomanisk depression. Det hjälpte faktiskt! Jag kände tröst i det. Men som allt annat jag brukar bli beroende av, slutade jag av att jag gick in ett normalläge igen och för att psykiatern på inläggningen sa att jag var löjlig - att det bara är "fjortisar" och personer som vill ha uppmärksamhet som gör det. Jag kände mig kränkt, så jag gjorde det en gång till mest för att jag var arg (vid en tillfällig utskrivning över helgen mellan de två veckorna jag låg inne). Sen, därefter, slutade jag. Jag har inte haft ångest i den graden på länge, och minnet av händelsen (som även involverade sex theralentabletter) har kanske fått mitt perspektiv att öka, jag vet inte. Men eftersom jag som sagt har lätt för att vänja mig och avvänja mig, kanske jag hamnar där igen. :/
SvaraRaderaJag är kille, homo, och kvinnlig på ett "ofjolligt" sätt - alltså, som vanliga kvinnor oftast är. Har alltid känt mig mer hemma i kvinnovärlden... inte i fjollvärlden... men trivs med könsorganet (kanske för att jag inte har något att jämföra med?).
Ursäkta, är ganska fokuserad och igång av att testa ut concerta. :/ Inte van vid att vara så inne i allt jag gör. Är lite svajig i kroppen. :P