Min glass håller på att ta slut. Jag lovade en vän att äta glass istället för att skära mig och nu håller den håller på att ta slut. Det är lugnande att skära, väldigt effektivt, men åh så beroendeframkallande. Startar man inte saknar man det inte, ungefär som droger kan jag tänka mig. Jag känner två personer som skärt sig själv; en kille med borderline, bipolär och ADHD och en gothtjej utan diagnos. Det är vanligare att tjejer skär sig, men killar gör det också. Jag tror att en stor del av killars självskadebeteenden går under rubriker som supa och slåss, på samma sätt som sexmissbruk. Att lugna sig, att förflytta smärtan från huvudet till ett konkret sår på armen, eller för att straffa sig själv. För min del handlar det primärt om att få frid i själen. Att slippa den där sexfiliga motorvägen i huvudet jämt, den har antipsykotika hjälpt mycket med.
Jag tycker det är synd att skadan läker, för då måste jag göra nya rispor, allt för att den stramande svidande känslan skall stanna kvar och för att jag skall se att jag är skadad, en faktisk skada, istället för den diffusa i huvudet som lika gärna skulle vara inbillning, något jag inte har bevis för. Självskadorna blir beviset för att jag mår psykiskt dåligt. Alla kan se det, ingen kommer då och säger att "alla mår vi väl dåligt då och då" som de gör annars. Det är en nivåskillnad. Nu hoppas jag bara att jag får mina antidepressiva så jag kan få må bättre.
